Jag har sovit gott de senaste nätterna. Djupt och skönt. Vaknat utvilad på morgonen.
I går kväll låg jag och skulle somna. Dvalade skönt men vaknade helt plötsligt till. Jag kommer kanske aldrig att få barn - och det är okej. Det var en tanke som poppade upp i huvudet. Och det dröjde en stund innan jag fattade vad jag precis känt - en acceptans för att det kanske aldrig blir barn för mig.
Såklart kunde jag inte somna. Paniken kom smygande. Vad var nu detta? Försökte sortera tankarna. Jag har tänkt tanken innan, men det har liksom inte känts rätt. Det gjorde det nu. Efter en stunds tänkande stod mitt val klart mig.
Jag kan:
1. a) Försöka igen att bli gravid. b) Bli gravid och bli mamma. Ständigt leva med rädslan för fler epilepsianfall - under graviditeten eller när jag är tillsammans med mina barn. Den här rädslan känns inte positiv på något sätt. Den bara drar ner mig i det svarta bottenlösa hålet. c) Risken finns ju också att jag faktiskt får anfall och skadar både mig och barnet...
2. a)Välja bort barn. b) Leva med sorgen som kan komma med det valet. Hur lever man med den sorgen utan att falla ner i det svarta hålet?
Vad lättast att bearbeta? Sorg eller rädsla.
14 kommentarer:
Den där avslutande frågan kommer att rulla i mitt huvud länge.
Mitt spontana svar är - rädsla.
Man kan bearbeta båda, men rädsla är lättare att läka. Sorg över något sådant här gräver sig in och blir, i värsta fall, till bitterhet.
Hmmm.
Jag återkommer nog med mer.
Och jag bollar det gärna med dig.
Kram.
Tack kära Loba. Du om någon förstår mig i den här frågan. Det är bitterheten jag är rädd för - också. Plus att jag ju inte vill riskera hälsan för mig själv eller barnet... Helt klart en nöt att knäcka.
I go nuts over it! ;) Typ.
Jag kan inte mycket om din sjukdom, men; det måste finns många mammor med epilepsi som trots allt övervinner fruktan för ett anfall genom sina barn. När ett barn kommer är det så självklart och så naturligt att allt annat blir onaturligt. Onaturligt att inte ha den sjukdom man har. Onaturligt att inte vara rädd. Barn och föräldarar är nog de mest anspassningbenägna människorna som finns. De blir ett. Även i svåra stunder och i studer av rädsla. Mitt svar blir därför rädsla. Lycka till!
Oj vad svårt. Jag kan inte tillräckligt om din sjukdom för att ens gissa hur det är att ha den. Men syrran har en dagismorsebekant med epilepsi. Och så länge hon sköter sig (hur det nu går till?) så mår både hon och hennes barn bra... Däremot vet jag ju förstås inget om hur hennes graviditeter har varit...
Sjukdomen kan (väl?) behandlas och därmed oxå rädslan, tror jag.
Som loba säger - sorgen som kan bli bitterhet är nog svårare.
Men det är vad jag tror. Lycka till med utbeningen... och sömnen!
Hej Svanström: Tack för dina kommentarer! Måste säga att jag är nyfiken på vem du är... Du är den enda som kommenterar helt anonymt utan att länka till en blogg eller skriva under med ett namn jag kan relatera till. Jag kan se vilken ort du kommer i statistiken - men vet inget mer. Det känns lite underligt, mejla gärna mig och berätta mer om vem du är! Jag är ganska personlig här på bloggen och gillar öppenhet. Du behöver såklart inte berätta om du inte vill, alla är välkomna att läsa och kommentera, jag är bara nyfiken =) Det är fint det du skriver om att barn och föräldrar blir ett. Jag vet att det finns många mammor med epilepsi som klarar det bra. De är beundransvärda! Jag försöker att inte jämföra mig med andra, alla människor är ju unika och gör sina val utifrån sina förutsättningar.
JVJK: Sjukdomen kan behandlas - jag får medicinbehandling =) Det finns säkert bra behandling mot min rädsla också, och allt handlar ju om jag är beredd att trotsa rädslan för ett anfall - vilket kan jämföras med en kraftig panikångestattack med efterföljande muskelkramper och medvetslöshet. Tack för dina fina ord!
"kraftig panikångestattack med efterföljande muskelkramper och medvetslöshet." Fy tusan!!! Stor kram!
Satt och googlade lite på epilepsi och gravidiet. Låter inte helt enkelt alltid! Håller tummarna för dig :0)
Fy tusan är rätt ord =) Inget man vill utsätta barn för...
Men som sagt, jag kanske kommer fram till att det är värt det. Jobbar på den frågan ;) Tack snälla du!
Låter som du har en del att tänka på... Hoppas verkligen att du kommer fram till ett bra beslut som känns rätt för dig!
Lycka till!
Hej.
Jag fick rannsaka mig själv några månader ett år där. Har följt dig sen dess.
Tror att den där mognaden i frågan kanske kan öppna upp alternativ som känns okej för dig. Är man för insnöad så är man just insnöad, och ser inte klar.
Kram
Välkommen tillbaka! Vi saknade dig på fikat ;) Hoppas att allt går bra för dig nu, efter Gaia-besöket. Kramen!
Jag hoppas ett nytt fika blir av någon dag. :-)
kram
Jag och tant Loba ses då och då sedan den dagen, så kanske du hänger och fikar på nån gång. Den som lever får se =) Kram-om!
Låter trevligt, bor i en annan stad nu än sist, men Örebro är ju inte jättelångt bort, särskilt inte om vi skulle mötas där du bor i så fall..
Vore trevligt att ses så småningom tycker jag. :-)
Aha! Ja, precis det vore trevligt. Ö-o och V-ås är ju inte långt =)
Skicka en kommentar