och det hade inget med nån eventuellt utebliven bebis att göra.
Jag fick i går morse två epilepsi-anfall. Har inte haft anfall på åtta år. Ett anfall är jobbigt, två fick mig att sova i typ ett dygn. Mitt i allt fick jag mens. Och jag brydde mig inte, så jävla trött var jag. Orkar fortfarande inte riktigt bry mig om den där blödningen... Jag har efter anfallen fått bilförbud i tre månader av läkaren. Jag som är beroende av bil i jobbet.
Och jag orkar inte ens tänka på vad det var som orsakade anfallen. Jag är bara jävligt trött och har satans ont i huvudet. Behöver äta men jag orkar inte.
Jag grinade i telefon när jag pratade med brorsan i går, i dag grinade jag när jag pratade med chefen. Och jag har inte ens börjat tänka på bebisen som inte kommer...
Jag bara gråter och gråter.
13 kommentarer:
Åh nej, jag tycker så synd om dig. Det blev verkligen allt skit på en gång din stackare. Det är ändå bra om du tar ett test om några dagar så att du vet om det inte tog eller om det var missfall. Det är bra att veta inför nästa försök. Jag tänker på dig massvis och hoppas att det snart kommer att kännas bättre. Hör av dig om du vill prata av dig. Vet inte om jag är till så mycket hjälp men jag har varit där du är nu och vet hur ruttet det känns. Kram på dig!
Jävla skitanfall! Vad sa chefen, ordnar det sig trots körförbud? Tänker på dig massor. Kram.
Men fy!! Usch vad hemskt!
Lider med dig!!
Styrkekram
Nämen fy så jobbigt. :-(
Allt elände på en och samma gång.
Tänker på dig och cyberkramas massor!!!
/Morgana
Usch, vad ledsamma nyheter!
Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart! Ulrika
Först: kram! Seså, andas lite.
Sedan: har du fast anställning? Då måste de väl anpassa arbetet? Höra med facket för trygghetsråd?
Sist: det känns nog inte så nu, men alla mina kriser och krascher har alltid medfört något bättre sedan, men det funkar kanske inte att säga till dig nu.... Så jag återgår till: kram!
Åh, skickar en tanke och en kram till dig. Vad jobbigt.
Linda, loba, Sara, Morgana, Anna, Ulrika, flickrummet: Tack för alla fina tankar och kramar. Det känns fortfarande förjävligt. Tror nog att det kommer ordna sig på jobbet, men jag kan ju fan inte lita på mig själv nå mer. Trodde jag skulle slippa de där jävla skitanfallen. Har fått ökad medicindos av läkaren, hoppas det hjälper... Kram på er tillbaka!
Men kära du... :-(
Åh Jessica,
det är i sådana här situationer som man önskar att man kunde säga eller göra något så att allt ska bli bra. Men det kan man ju inte. Allt kommer förstås att bli bra, fastän det inte känns så just nu.
Ta en dag i taget och samla dina krafter. Jag tänker på dig massor.
Stor och varm kram från Ulrika
Åh, vilket missöde. Kram från en ny läsare.
Kära söta Jessica, du har ju varit så spänd på sistone. Kanske är det det som orsakade anfallen? Jag är ledsen att det inte blev någonting den här gången, men hoppas att du inte ger upp. Du ska ju bli bästa morsan!!! Puss puss puss! Ullis i Uppsala
I väntan på dig, Ulrika, Maria och Ullis: Tack kära ni! Det ska nog bli bra, fast det inte känns som det nu... En dag i taget.
Skicka en kommentar